Har nu varit hemma och kurerat mig/varvat ner/sovit ett par dagar sedan jag återvände till gettot.
En spännande resa minst sagt, som mestadels präglats av:
- Förföljande av kärlekspar (åtminstånde har det känts så)
- Slemmiga karlar, oftast av modell äldre uppåt 50, 60 års-åldern som patetiskt försökt imponera med sina yrken (vilket inte funkar på svenska tjejer, såvida dom ej tillhör stureplans-kategorin). Även andra märkliga "raggnings-metoder" har förekommit, tex en örfil på min hand från en okänd karl, då jag bet på mina naglar. Den där haj-attack stilen har också varit genomgående. Börjar cirkla runt långt ifrån, för att sedan arbeta sig närmare och närmare. Vi var INTE imponderande alls.
- Ständiga kommunikationsproblem, då ingen kan engelska.
- Konstant matjakt, då siestan alltid inföll när vi var hungriga, eller då vi aldrig hittade rätt matställen.
- Marsala-vin (som är riktigt gott)
- Temperaturväxlingar á la klimakterievarning...
Och här följer den långa versionen (för den som orkar):
Resan inleddes med tre dagar i maffia-huvudstaden Palermo (som nu var grå och kall, ca 13 grader dagtid och 10 grader kvällstid), där reglerna är att det inte finns några regler. Typ.
På nyårsafton sköts det hejvillt med luftpistoler, smällare och raketer mitt bland alla människor, slängdes flaskor och sprutades champange över allt och alla. Var lite besviken över att vi missade konserten med Nek, men såg istället anarkin ute på det stora torget och det var ju en upplevelse i sig.
Dagen därpå hittade vi utsmetade spår av droppat och koagulerat blod i trappuppgången som ledde upp till vårt hostel. Spännande värre.
Nätterna tillbringades med öronproppar för att ha en möjlighet att kunna sova i oljudet av Via Romas traffik och skränande sicilianare.
Kommunikationproblemen var ett faktum. Nästan inga italienare kan engelska. I alla fall råkar man inte på dessa speciellt ofta. Istället fick man försöka rota längst bak i hjärnkontoret efter de italienska vokabulär man en gång snabbat upp många år tillbaka, kombinera detta med lite spanska, engelska och kroppsspråk. Dessutom hade vi en såndär liten fjantig parlör som vi hade STOR användning av och kunde snickra ihop våra egna meningar med. Så vi klarade oss finfint.
Utmaningar är ju något som Cina och jag gillar. Men att vandra många sightseeing-mil i högklackat är nog inget vi rekommenderar. Nej, satsa på gympadojjor istället. (Kände oss enormt fjolliga och korkade, men det gick fintfint. Det gäller bara att bita ihop).
Drog givetvis med Cina till Palermos katakomber för att spana in mina älskade 8000 mumier. Det var väldigt fascinerande. När vi var redo att lämna kryptorna mådde hon visserligen lite illa, men tyckte nog också att det var rätt intressant. Andra sevärdheter som betades av var bla Teatro Massimo, den stora operan/teatern med sina tjusiga gulddekorationer i hjärtat av staden, där vi hamnade på en guidad tur (på italienska ska tilläggas). Men det var trevligt.
Efter tre dagar tog vi bussen till Marsala, som ligger på sydvästra kusten, och som enligt guideböckerna ska vara en liten mysig stad med afrikansk atmosfär. Absolut!
Men den var totalt död så här års, och nästan inget var öppet. De tre dagarna som skulle tillbringats där, förkortades till två, vilka fördrevs med whiskey-drickande (sanslöst billigt för ett stort dricksglas whiskey) och biljardspelande.
Vi fick alltså nog av det ganska snart och bestämde oss istället för att dra vidare till Trapani en dag tidigare än väntat, och detta med tåg.
Väl på Marsalas tågstation stod vi ett litet tag och såg förvirrade ut och försökte läsa av tidtabellen, då vi råkade ut för en Sverige-fanatisk polis, som var mer än villig att hjälpa oss, och t o m KÖRA oss till Trapani då vi förklarade att vi var svenskar. Vi tyckte inte det var någon bra idé då även poliserna här kan vara mer eller mindre korrupta och inte särskilt pålitliga. Vår lilla polis förklarade vilt gestikulerande i sedvanlig ordning (på italienska givetvis) att han varit i Estocolmo en gång 1983 och åkt med Viking Line. Och detta var hans ljuvaste minne i livet. Han älskade Sverige. Och därmed oss.
Vi log förstående, gjorde tummen upp, sa "Scusi" och gick in till stationscaféet för att svepa en Grappa innan tågturen (Inget att rekommendera. Grappa är skitäckligt. Smakar Emmas gamla stallkläder ungefär).
Efter en liten stund när vi fortfarande sitter och kämpar ner vår Grappa dyker polisen upp igen. Denna gång har han vräkt i ännu mer vax i det bakåtkammade håret och med sig i handen håller han ett vykort som han varit och hämtat i sin machina (bil). Ett vykort över Estocolmo som han stolt visar upp, som han haft vid backspegeln sedan -83! Vi ger tummen upp igen, ler, säger "Ciao" och beger oss ut på perrongen för att hoppa på tåget mot Trapani.
Väl i Trapani är vädret underbart ca 20 grader och sol. Efter ytterligare en lång promenad på ca 3 km i högklackat stånkar vi fram till vårt Bed&Breakfast och har turen att få ett litet rum, trots en dag för tidigt och oanmäld ankomst.
Ca 20 minuter hinner vi vräka ut oss i vår King Size-säng (de flesta trodde nog att vi var ett lesbiskt par, INGA verkar resa som kompisar i detta land, utan endast i parformationer), innan managern knackar på dörren och vill förlytta oss till sitt andra hostel som han har mitt i staden (mer centralt), för där kunde vi få ett bättre rum till samma pris! Värsta lyxen tyckte vi, och får skjuts i hans bil dit!
Hur fint ställe som helst med fritt internet, fina rum och eget badrum!
Mycket nöjda var vi.
Dagen därpå (vår sista dag) startade vi med en bastant frukost bestående av varsin cornetto (en croissant, som är italienarnas sedvanliga frukost), en pizzabit, cappuchino och vatten, för att sedan skölja ner alltsammans med varsin öl. Japp. Vi är vikingar och klarar inte en dag som börjas med en liten fjantig choklad-croissant..!
Därefter bestämde vi oss för vår sista sightseeing tur till den lilla medeltida bergstaden Erice, som ligger på toppen av ett berg uppe bland molnen. Linbana var sättet att ta sig dit, och till linbanan var det ytterligare ca 3-4 km att gå (vid detta laget var våra fötter RÄTT möra). Otroligt häftig stad, där dimman alltså låg tät och det var svårt att se en längre bit. Smala medeltida små gränder och gator.
Även här råkade vi ut för ytterligare en Sverige-fanatisk polis med bakåtslickat hår, vid namn Pietro, när vi åt vår lunch bestående av pizza. Inte heller han kunde engelska utan man fick försöka förstå det vilda gestikulerandet och de italienska bräkandet bäst man kunde.
Det vi förstod var att han skulle åka till Sverige den 8 februari med RyanAir och att han var mycket exhalterad och nervös över detta faktum. Medan vi åt försvann han en stund. Skönt tyckte vi som ville äta i fred utan allt gestikulerande och viftande. Men snart var han tillbaka, och även han med ett papper i handen som han varit hemma och hämtat. Hans färdplan, som han var eld och lågor över att få visa oss. Om och om igen tjatade han om "Nikopingo, nikopingo!" och det tog en bra stund innan vi fattade att det var Nyköping (Skavsta) han menade. Från och med nu kommer jag aldrig att kalla Nyköping från något annat än Nikopingo...
När mörkret föll, blev dimman så tät att vi inte såg längre än ett 10-tal meter framför oss, och dessutom började det blåsa. Efter att ha gått vilse bland de kolsvarta gränderna på väg tillbaka från det medeltida slottet, hittade vi tillslut linbanan och kunde ta oss ner på marken och Trapani igen (om än kraftigt gungande, men hade som tur en flaska Marsala-vin att lugnande sutta på).
Därefter var det bara att krypa till kojs i vårt kalla och fuktiga rum (varje natt på resan kändes som att sova i en källare, då husen givetvis inte är speciellt anpassade för kyligare klimat).
I måndags, den 7e bar det alltså åter mot Nikopingo, och därmed vidare hemåt med tåg.
Vi har haft sanslöst kul och jag kommer faktiskt sakna en superskummad äkta cappuchino, Cassata Siciliana (en god kaka fylld med söt ricotta ost) och cannolin (även den med samma fyllning).
Men det är ändå skönt vara hemma i en varm och skön lägenhet i gettot!
Home sweet home!
Kommentarer